Vår "Fellow", den franske alpinisten Charles Dubouloz, slutförde denna tisdag en 13-dagars loop i Écrins-massivet, med ett tiotal bestigningar på programmet. Vi frågade honom om ursprunget till och genomförandet av denna bedrift.

Hur förbereder man ett sådant projekt, med så många bestigningar? Hade du några farhågor?

⁣⁢Min idé var att utforska detta massiv och upptäcka så mycket som möjligt. Min kunskap om terrängen var mycket begränsad, så jag spenderade mycket tid på att studera toppkartor och kartor. Jag hämtade värdefulla böcker (Labandes) från biblioteket på ENSA (École Nationale Ski et Alpinisme) som hjälpte mig mycket. Jag kontaktade också kollegor, guider från området, som känner platserna väl. Efter många timmars förberedelse hade jag en tydlig bild av mitt projekt.
Under denna fas fanns det många okända faktorer, särskilt gällande vissa passager mellan bergssidorna. Nervositeten infinner sig oundvikligen dagarna före avfärd, som inför alla utmaningar.
Fysiskt har jag också fokuserat min träning mer på uthållighet och mindre på klättring, för att kunna klara av de ibland långa dagarna.⁤⁣

⁣⁢Hur såg en typisk dag ut under den här rundan?⁤⁣

Ett uppvaknande mitt i natten följt av en nattlig framryckning. Vanligtvis börjar klättringen vid gryningen och varar en stor del av dagen. Sedan en nedstigning och en förflyttning till nästa skydd... Några timmars sömn innan man gör om det dagen efter.

⁣⁢Vad har du med dig i din packning för en 13-dagars expedition precis innan avfärd?
Det absolut nödvändigaste... men det är redan för mycket! Ryggsäcken är rejäl: cirka 10 kg. Ett rep, kammar, sele, stegjärn, en isyxa, klätterskor, tillräckligt med kläder, lite mat, 1 liter vatten... Det är viktigt att notera att för den här typen av projekt räknas varje gram och att allt vägs innan avfärd. Ingenting lämnas åt slumpen!⁤⁣

⁣⁢Vad var ditt finaste minne under expeditionen? Och vad var din största skräck?
Det bästa ögonblicket var kanske toppen av Olan den tionde dagen... jag såg alla berg jag nyss hade bestigit. Den rutt jag valt verkade logisk från höjden. Ett vackert ögonblick av lycka delat med Joseph, min klätterkompis för stunden. Jag hade ingen stor skräck, snarare mindre angenäma passager. Särskilt på vissa mycket glaciärsprickiga glaciärer där man måste slingra sig för att undvika hålen, eller stenfall på norra sidan av Olan. En mäktig stämning.⁤⁣

Du genomförde den första delen ensam, hur var ditt sinnestillstånd under dessa dagar? Och sedan när dina kamrater anslöt sig?
Jag gillar att röra mig ensam i bergen. Allt blir förstärkt, från beslutsfattande till ögonblick av tvivel eller lycka. Men engagemanget, särskilt i denna terräng (sprickor och dålig sten), är mycket viktigt. Därför måste man lyckas behålla en viss marginal, även om allt ibland inte bara beror på mig utan också på tur. Jag är medveten om det, därför försöker jag att inte missbruka det.
När Joseph anslöt sig var det en glädje. Pressen lättade tydligt, nu kan jag också räkna med en stabil klätterpartner för bestigningarna... det förändrar mycket! Sedan anslöt sig Antoine för de två sista etapperna, han var pigg och i toppform. Vi kunde fortsätta att driva "maskinen" för att sluta cirkeln så snabbt som möjligt.

Vad fick dig att hålla detta höga tempo under dessa 13 dagar?
Utan tvekan träningen... den under de senaste månaderna, men också alla timmar utomhus med löpning, klättring, övernattning etc... sedan barndomen.
Och förmodligen en stor motivation för detta projekt. En längtan efter att upptäcka alla dessa vackra berg!

Efter ett sådant äventyr och en exceptionell prestation, vad har du planerat för de kommande månaderna?
Just nu lite vila och sedan förberedelser för en expedition till Nepal till hösten. Det är bara 1 månad kvar så det kommer snabbt...