Christian Clot, Modern utforskare
Christian Clot har varit upptäcktsresande i över 20 år. Han reser jorden runt för vetenskapens skull. Hans specialitet? Expedition i fientliga miljöer. År 2016 inledde han ett nytt äventyr, ADAPTATION — 4×30 dagar. Hans mål är att successivt korsa de 4 mest extrema miljöerna på planeten för att bättre studera den mänskliga kroppens anpassningsförmåga. Det är med glädje vi deltar i detta äventyr genom att förse honom med bästa möjliga solskydd. Vi passade på att träffa honom vid hans återkomst från Patagonien för att ställa några frågor.
Foto: Les Zeppelins
Hej Christian, för dem som inte känner dig, kan du presentera dig med några ord?
Christian Clot, 44 år, har nu i lite mer än 20 år genomfört expeditioner på olika platser på jorden med en vetenskaplig frågeställning bakom varje gång. Det kan vara geografiskt eller fysiskt, till exempel inom glaciologi, eller mer inriktat på den mänskliga frågan som etnologi eller antropologi. Men under de senaste tio åren har jag ägnat alla mina expeditioner åt forskning och förståelse av människors anpassning i fientliga miljöer.
Du siktade på en karriär som skådespelare? Hur blev du äventyrare?
Det är snarare tvärtom i verkligheten. När jag var liten ville jag bli upptäcktsresande, det var en verklig önskan. Jag älskade att tillbringa min tid i skogen, mitt i naturen. Sedan, när vi gick i skolan, lärde man oss att upptäcktsresande inte är ett yrke, att vi redan kände till allt idag och att det därför inte fanns något kvar att utforska. Jag vände mig därför till ett annat yrke, det som skådespelare, vilket verkade ganska trevligt och som lät mig tillfredsställa mina passioner för forskning och upptäckt. Några år senare, när jag gick runt i Nepal till fots, träffade jag mycket isolerade befolkningar som aldrig hade sett vita människor. Det var en verklig vändpunkt. Jag insåg att det fortfarande fanns områden att upptäcka, så jag övergav min skådespelarkarriär för att återgå till det jag gjorde som barn, nämligen att utforska.
Följer du någon särskild förberedelse för att acklimatisera dig till din framtida miljö innan du ger dig ut på expedition?
Ja, jag förbereder mig seriöst. Att vilja vara upptäcktsresande är en sak, men att verkligen bli det är en annan. Vad gäller den fysiska konditionen har jag alltid ägnat mig mycket åt bergsklättring, så jag var ganska väl förberedd på den fronten. Jag var sedan tvungen att bege mig till alla typer av terräng, öken, berg, skogar eller hav för att lära mig om dessa miljöer, försöka tämja dem så mycket som möjligt. Sedan var jag tvungen att återuppta många studier som jag inte riktigt hade gjort eller lyssnat på i skolan (skratt). Jag läste kurser i språk, geografi, fysik och kompletterade dem sedan med kunskaper i neurovetenskap och fysiologi som är oumbärliga för mina expeditioner.
Du har nyligen påbörjat ett nytt solitärt äventyr, Adaptation 4X30 dagar, kan du berätta mer om det?
Som jag sa har jag nu i ungefär tio år arbetat med människans motståndskraft i krissituationer. Jag arbetade länge med den psykologiska aspekten, men jag saknade en grundläggande aspekt: att veta hur den mänskliga hjärnan kan anpassa sig till dessa situationer. År 2014 bestämde jag mig därför för att genomföra denna expedition för att utföra ny forskning. Målet är att förstå hur det kognitiva systemet anpassar sig till extrema situationer, att studera transformationen av hjärnan och människokroppen under dessa svåra stunder. Jag har därför utformat denna expedition som syftar till att bege sig till de fyra mest extrema miljöerna på planeten. Principen är att stanna 30 dagar varje gång för att ha tid att observera en utveckling i kroppens och sinnets beteende.
Och om jag inte misstar mig, följer du en rutt?
Det finns två skäl till rutten. Den första är idén att om jag bosätter mig på en plats, skulle jag kunna skapa en struktur som skulle tillåta mig att "leva bättre", och det är inte riktigt vad vi söker. Genom att röra mig tvingas jag ständigt att ompröva mig själv. Sedan finns det en andra anledning: forskarna jag arbetar med och jag själv är överens om att motivation är mycket viktigt för att anpassa sig till en ny situation. Man måste hitta en anledning att anpassa sig och någonstans är ett mål, en rutt, en rörelse en stor motivationskälla.
Din första expedition ägde rum i den iranska öknen Dasht-e Lut, med temperaturer runt 60 °C, kan du berätta lite om den resan?
Ur vetenskaplig synvinkel är det fortfarande lite för tidigt att dra slutsatser, eftersom det alltid handlar om långsiktiga analyser. Vi behöver också jämförelsedata, så vi behöver de data jag kommer att få i de andra miljöerna. Men ändå, det som är intressant på en plats som Dasht-E Lut, en öken som är relativt platt och jämn, är att det finns mycket specifika variationer under en dag: lite svalka på morgonen, en extrem temperaturökning under dagen och sedan en lugnare kväll med relativt svala nätter, runt 25°C. Detta gör att människan kan anpassa sig relativt snabbt, eftersom hon kan sätta upp kortsiktiga mål. Om man mår väldigt dåligt under en viss tid, särskilt mitt på dagen, vet man att det kommer att upphöra inom några timmar, man kan alltså planera framåt. Medan i en miljö som Patagonien, där allt ständigt förändras, kan man inte planera på samma sätt.
Du blev avbruten efter 20 dagar av den iranska säkerhetstjänsten, jag kan tänka mig din förvåning när du såg dem komma?
Ja, Dasht-E Lut ligger vid gränsen till Iran och Pakistan/Afghanistan, och när jag var där var det tyvärr mycket talibanaktivitet mellan dessa två länder, i det område där jag befann mig. Vissa försökte korsa Iran för att ta sig till Syrien. För att göra det ville de korsa öknen med jeep och de iranska myndigheterna, förmodligen av en slump, stoppade mig. Jag tvingades avbryta expeditionen av säkerhetsskäl, för att undvika att jag skulle råka illa ut.
Du har precis avslutat din andra expedition i hjärtat av Patagonien, en av de få platser där luftfuktigheten kan vara hög och temperaturen negativ, hur gick det? Var det svårare än Iran?
Faktum är att denna miljö visade sig vara mer komplicerad än öknen. De extrema topparna är lite mindre våldsamma, men det finns den ökända klimatinstabiliteten som är mycket svår att hantera, särskilt i kajak. Navigationsförhållandena var mycket osäkra. Jag kunde ge mig av på morgonen i ganska lugnt väder och på några minuter kunde mycket kraftiga vindar uppstå. Man tvingas resonera i nuet och det skapar en stor svårighet för mänsklig anpassning. Särskilt för oss västerlänningar som har en stark tendens att alltid vilja planera långsiktigt. Här måste vi lära oss att acceptera att vi bara är en del av dessa enorma universum och det kräver att vi fungerar på full kapacitet hela tiden.
Så enligt er, är det miljön som riskerar att bli den mest prövande ni kommer att verka i?
Jag vet inte om det blir den mest prövande, men det är definitivt den som kognitivt är mest tröttsam. Man måste ständigt vara uppmärksam och därför alltid vara på högvarv, medan man i andra miljöer ibland kan dra ner tempot. Men det blir intressant att jämföra med Amazonas. Om klimatet är relativt stabilt i den miljön, måste man hantera en mycket fientligare fauna och flora, vilket kan skapa en viss spänning som blir intressant att studera.
Vilken typ av data samlar du in på fältet? Hur går du tillväga?
Det finns tre olika typer av data. Det finns objektiva data med apparater som mäter till exempel min hjärtaktivitet, min fysiologiska eller kognitiva aktivitet. Sedan en andra kategori av arbete som liknar enkäter om vad jag upplever i miljön. Hur känner jag saker på plats? Sedan finns det en tredje typ av data som kommer att vara fysiska data från terrängen, som vädret. Genom att kombinera alla dessa data och med hjälp av de olika forskare och laboratorier som deltar i äventyret, kommer vi att göra korrelationer mellan alla dessa element.
Trots svårigheten med dessa expeditioner måste du passera genom magnifika landskap, har du tid att njuta av dem? Är det ett sätt att trösta sig, eller lämnar kampen för överlevnad ingen tid att tänka på det?
Tvärtom, det är här som det extrema ligger. I de miljöer jag korsar finns det också mycket skönhet och förundran. Det är också en av styrkorna med anpassning, det är när man återigen kan förundras över platserna. Det vill säga att i början, oftast, skapar våldsamheten i dessa miljöer och deras påverkan snarare en negativ känsla, man har svårt att uppskatta dem. Och en av markörerna för anpassning är när man börjar se dessa miljöer för vad de är. Vackra miljöer, absolut inte humaniserade, en natur i sitt råa tillstånd utan någon förändring.
Vi är mycket stolta över att du har valt Vuarnet för att följa med dig på dessa expeditioner, vad tycker du om våra produkter? Har de klarat extrema temperaturer?
Jag är också mycket glad över att kunna räkna med Vuarnet för att följa med mig. Det är material som har överraskat mig positivt, särskilt i öknen. Det var flera våldsamma stormar med stenskott och en gång slog en av dem mig rakt i ansiktet, vid ögonen. Den träffade glasögonen våldsamt, men utan att de gick sönder. De sprack trots allt lite, men det räddade mitt öga, vilket ändå inte är så illa! Jag kunde också bära dem när det var väldigt varmt, vilket är ett stort plus. Om jag bar dem lite mindre i Patagonien, så var det ändå en av dagarna med vackert solsken. Till vardags visar det sig att det är väldigt bekväma och lätta glasögon att bära, som är lätta och sitter bra.
Slutligen, kan du ge oss din syn på en Vuarnet Day?
Det finns så många. Men det skulle potentiellt vara på toppen av ett vackert berg som skulle överblicka resten av massivet. Helst Anderna eftersom vi ofta har mycket varierande landskap. Från toppen av dessa berg kan man faktiskt se stora platåer, skogar och olika andra miljöer. Man får alltså intrycket av att kunna observera hela världen med en enda blick.
