Upptäck Chiles vulkaner
När man tänker på Chile är det inte nödvändigtvis skidåkning som kommer upp först. Ändå, för några månader sedan, tvekade Stéphane Guigne och Étienne Merel inte länge innan de korsade världen när möjligheten till en skidresa uppstod. På programmet stod 1500 kilometer väg genom landets vulkaner, en odyssé mellan snö och djungel innan de avslutade vid Stilla havets kust. Ett äventyr under vilket de kunde prova vår nya modell Vuarnet Ice under verkliga förhållanden.
Foto: Stéphane Guigné
Hej Stéphane, skulle du kunna presentera dig med några ord?
Jag växte upp i Alperna i en familj vars filosofi är att leva så många upplevelser som möjligt. Så vi tillbringade många helger med att vandra i bergen. Jag fortsatte snabbt att tillämpa detta med vänner, vare sig det var för att åka rullskridskor eller skidor och sedan till slut för att resa. Jag började intressera mig för fotografi och utveckla mitt kritiska tänkande under mina universitetsstudier i Paris. En av mina rumskamrater var en riktig entusiast av analog fotografi. Med honom utvecklade jag denna passion för fotografering i mörkrummet. Jag lämnade sedan Paris för Kanada för att arbeta och upptäcka en kontinent som jag kände till lite. Idag är jag tillbaka i mina berg i Grenoble, utgångspunkten för alla mina äventyr. Oavsett vad, när jag lämnar mitt hem, vare sig det är för att åka skidor eller resa, är min kamera det första jag packar.
I slutet av förra sommaren tillbringade ni tio dagar i Chile med Étienne Merel, vad motiverade den destinationen?
Vi var mycket motiverade av tanken att ansluta oss till Nathan och Sophie, ett par vänner som var på världsomspännande cykelresa. De befann sig i Bolivia för sin sista månad på den sydamerikanska kontinenten. Medan de letade efter idéer för att ställa cyklarna åt sidan och få en annan upplevelse, kontaktade de Étienne för att få kontaktuppgifter till Chanchita Bus, som han redan hade gjort en roadtrip med i Argentina. Jag tror att i samma ögonblick som de nämnde idén, hade den redan gått för långt i hans sinne och han kunde bara åka. Kort därefter, medan jag var på en surf-roadtrip i Portugal, fick jag ett sms: "Skulle du vilja åka två veckor och ansluta dig till Nath och Soph i Patagonien för att bestiga några vulkaner med toppturskidor och resa ombord på Chanchita Bus?" Jag behövde bara säga ja, allt var redan planerat, och dagen efter hade jag mina biljetter.
Er utgångspunkt var Temuco, beläget söder om Santiago. Vilka var de viktigaste etapperna på denna resa? Hur många kilometer tillryggalade ni?
De viktigaste etapperna definierades av de vulkaner vi ville bestiga, men också av vädret och väglaget. I ordning gjorde vi bestigningen av vulkanen Lonquimay, ett försök att närma oss vulkanen Llaima, besök i staden Pucón, vandring i reservatet El Cani, bestigning av vulkanen Villarrica, vandring i djungeln och en tvådagars kajaktur runt Hornopirén. Totalt lite över 1000 km, vilket redan är en hel del! Jag förde en detaljerad resedagbok för de som är intresserade!
Hur organiserar man en sådan roadtrip? Lade ni mycket tid på förberedelser?
Faktiskt är detta nog en av de resor vi förberedde minst. Men att ha Manu från Chanchita Bus som bor där och känner regionen väl hjälpte oss mycket. Vi sa bara att vi ville bestiga några vulkaner med toppturskidor och se Patagoniens vilda sida, kanske med kajak. Vi bestämde oss då för en mötesplats, längst söderut i Chile, för att ta bussen och påbörja äventyret utan att vara alltför långt från våra mål. Men den verkliga planeringen av projektet gjordes den första kvällen ombord på bussen, med Manu, alla fem böjda över en karta. Vi insåg snabbt att vi förmodligen inte skulle hinna med allt vi hade velat! Vi ville bland annat åka söderut mot nationalparken Torres del Paine för att se glaciärer som mynnade ut i det turkosblå vattnet och se några mytomspunna berg längs vägen, som Fitz Roy. Men vi hade inte riktigt tänkt på att det var 2000 km längre söderut, och med väglaget och bussen blev det snabbt för komplicerat.
Kan du berätta mer om denna berömda Chanchitas Bus?
Ursprungligen är det en gammal Mercedes-buss från 70-talet. Manu hittade den av en slump när han bodde i Argentina. Den stod framför en verkstad som ville bli av med den för en spottstyver. Bussen var verkligen i bedrövligt skick invändigt, men motorn fungerade fortfarande perfekt. Han kunde inte låta bli att tänka på vad den skulle kunna bli när den var inredd. Som en rolig detalj var bussen dessutom registrerad som "Ski 884". Idén kom då till honom att göra den till en bas för åkare som skulle åka skidor på kontinenten. Det tog honom 1 år att inreda bussen helt och gå från ett tomt skal utan fönster till en bekväm liten stuga med 5/6 bäddar. Och man måste förstås tänka sig att det inte är lika lätt som i Frankrike att hitta reservdelar och råmaterial, vilket enligt honom var det svåraste att hantera.
Och hur är livet ombord ?
Livet ombord var ännu bättre än i mina drömmar. Jag är van vid att åka på roadtrips i små inredda skåpbilar, jag har en själv, men det här är en helt annan dimension. Det är lite som den amerikanska drömmen, allt är större. Redan finns det gott om plats för 5 personer, samt all bekvämlighet som en liten fjällstuga. Det finns till och med en vedspis! Men den största lyxen var att inte behöva köra, eftersom bussen kom med sin chaufför, Manu, samt hans medförare och trogna följeslagare Bengoa. Det var verkligen semester, för förutom att ha en lokal guide kunde vi koppla av under resorna. Vad mer kan man önska sig?
Låt oss återgå till ert huvudmål att åka skidor på de chilenska vulkanerna. Hur gick det? Levde det upp till era förväntningar?
Det var en hisnande upplevelse. Jag hade redan bestigit flera vulkaner på Hawaii, i Oregon och nyligen på Réunion, och varje gång är det unika upplevelser. Och denna gång var inget undantag eftersom det var första gången de var under snö. Men framför allt kunde vi för första gången se smält lava bara några meter från oss i Villarrica-kratern. Jag får fortfarande rysningar. Bara för det var resan redan värd det. Dessutom hade vi mycket tur med vädret och snöförhållandena eftersom det fortfarande snöade under vår första natt i bussen. Naturligtvis fanns det en viss frustration över att se alla vulkaner som tornade upp sig vid horisonten och inte kunna bestiga dem alla, men vi skulle ha behövt mycket mer tid!
Vad är den största skillnaden mot bergen vi känner till i Frankrike och Europa?
För mig är den största skillnaden formen. Som infödd i Alperna är jag van vid att se tandade väggar som våra bergskedjor ritar vid horisonten. I Chile, i regionen där vi befann oss, är landskapet relativt platt, endast prytt av några stora koner som reser sig mot himlen. Koner som till två tredjedelar är vita och utan vegetation på den övre delen och en tredjedel grön nedtill, där en fuktig och tät djungel bildas.
Vilket minne vill du lyfta fram från denna resa?
För att kontrastera mot vårt eremitliv mitt i naturen gick vi och dansade för att fira Chiles självständighetsdag. Vi befann oss under ett tält och lyssnade på chilensk musik med alla generationer. Stämningen var galen och vi fick lära oss Terremoto (bokstavligen "jordbävning"). Det är en pint fermenterat vin med ananasglass, som får marken att vibrera och framför allt benen att skaka. En delikatess!
Om du skulle ge ett råd för att besöka regionen?
Om du älskar vild natur, tveka inte och boka dina flygbiljetter.
Kan du slutligen ge oss din syn på en Vuarnet Day?
För mig handlar en Vuarnet Day inte om längden eller planeringen. Oavsett om det är en roadtrip på andra sidan jorden som denna eller en miniexpedition före/efter jobbet, är det viktigaste att fly från vardagen, komma närmare naturen och observera det vackra ljuset.
